HÄLSA!

 
 

        



 

    


Att föda upp friska och välmående katter är det som vi prioriterar mest i vårt avelsarbete. Nedan följer information om hur vi gör och tänker för att uppfylla det (text skriven av Karolina Ross, S*Ruskprickens).
 

Hypertrofisk kardiomyopati - en hjärtefråga

Hypertrofisk kardiomyopati, HCM, är en hjärtsjukdom som förekommer hos flera kattraser, däribland maine coonen. Den yttrar sig genom att hjärtats väggar förtjockas och blodet därmed får sämre genomströmning genom hjärtat. Med ultraljudsundersökning kan sjukdomen upptäckas, men det finns tyvärr inget botemedel. Katten dör förr eller senare av hjärtsvikt eller blodpropp.

Eftersom sjukdomen är progressiv utvecklas den först när katten blivit några år. Vanligtvis upptäcks HCM hos en katt vid 2-3 års ålder, men det kan också dröja längre innan sjukdomen uppträder. Därför är det viktigt att komma ihåg att ett hjärttest i unga år inte garanterar att katten är fri från sjukdomen.

Hur sjukdomen nedärvs är inte helt fastslaget. Viss forskning har visat att det rör sig om en dominant gen med ofullständig penetrans. Om detta är sant får dock fortsatt forskning utreda.

Genom att regelbundet ultraljudstesta avelsdjuren minskar vi risken att anlaget för HCM förs vidare. Från januari 2004 driver Maine Coon-katten ett hälsoprogram mot HCM.

Läs mer om hälsoprogrammet mot HCM här.
Läs mer om HCM på Feline Hypertrophic Cardiomyopathy.
 

Höftledsdysplasi

De som äger hund känner säkert igen benämningen HD - höftledsdysplasi. Denna genetiska defekt förekommer även hos katter. Maine coon-uppfödare världen över har sedan flera år tillbaka konstaterat att HD finns inom rasen och har vidtagit åtgärder för att minska förekomsten.

HD innebär en defekt på höftleden så att höftledskulan inte ligger rätt i höftledsskålen. På bilden längst till höger ligger höftledskulorna nästan utanför ledskålarna, vilka är väldigt grunda. Detta är den allvarligaste formen av HD. Katter med mild HD kan leva utan några besvär, medan grav HD kan innebära svårigheter för katten att röra sig, samt även smärta i samband med ledinflammation. Det går dock att operera en katt som har besvär och resultatet är så gott som alltid lyckat. HD graderas i en skala från utan anmärkning (u.a.) till 3 (grav HD). I dagsläget rekommenderas avel på katter med högst 1:a på höfterna, och dessa katter bör paras med katter med resultatet u.a.

Maine Coon-katten, den svenska rasföreningen, startade i januari 2000 ett register för HD-röntgade katter för att kartlägga förekomsten av HD. Ansvarsfulla uppfödare röntgar sina avelsdjur då de fyllt ett år och skickar in röntgenplåtarna för avläsning hos Lars Audell, specialist inom området. Lars Audell skickar i sin tur resultatet till HD-registret.

Läs mer om hälsoprogrammet mot HD här.

HD nedärvs recessivt och antagligen också polygent. Det innebär att två fria katter kan få en avkomma med HD och omvänt, två katter med HD kan få en frisk katt. Därför är det viktigt att röntga varje generation avelsdjur för att minska risken för HD. Inom hunduppfödningen har en sådan selektiv avel lett till att förekomsten av HD har minskat drastiskt.
 

Avelsbasen - ju större desto bättre

De flesta genetiska sjukdomar uppkommer genom en sk. inavelsdepression. Katterna är helt enkelt alltför inavlade. För att maine coonen som ras ska bli friskare och sundare behövs en större och mer varierad genpool.

Genom överanvändning av vissa linjer har maine coonens avelsbas blivit alltför smal. Hela 70% av den internationella maine coonens genpool härrör från endast 5 noviskatter! Genom att använda äldre, mindre använda linjer, samt introducera helt nya novislinjer från Maine och Nordamerika kan rasens avelsbas breddas. Därmed kan också maine coonens hälsa stärkas.

Top 5

De fem vanligast förekommande noviskatterna i dagens maine coon-katters stamtavlor är följande:

 

  • Andy Katt of Heidi Ho, hane (ca 20% av genpoolen)

  • Bridget Katt of Heidi Ho, hona (ca 20% av genpoolen)

  • Dauphin de France of Tati-Tan, hane (ca 15% av genpoolen)

  • Tatiana of Tati-Tan, hona (ca 8% av genpoolen)

  • Smokie Joe of Whittemore, hane (ca 7% av genpoolen)

 

Dessa katter levde på 1960- och 70-talen.

Har du en maine coon kan du med allra största sannolikhet hitta dem någonstans längst bak i stamtavlan.

Dessa katter brukar benämnas "top 5" och genom att beräkna deras förekomst i stamtavlorna får man en bild av hur intressant stamtavlan är ur ett utparningsperspektiv. Utgår man ifrån de två vanligast förekommande katterna av dessa fem, Andy Katt of Heidi Ho och Bridget Katt of Heidi Ho, får man procenttalet för Heidi Ho eller "top 2".

Klonerna

Att räkna förekomsten av "kloner" är ett annat sätt. "Klonerna" är alla avkommor efter Heidi Ho Sonkey Bill och Tanstaafl Polly Adeline of Heidi Ho och de föddes åren 1979-1982. Benämningen fick de givetvis eftersom de var så otroligt lika varandra. (En domare frågade en gång om de möjligtvis var klonade?) Eftersom "klonerna" var mycket framgångsrika vid utställningar ville uppfödare förstås använda dem i sin avel. Därefter inavlades deras avkommor i sin tur med varandra. Idag härstammar hela 40% av generna i genpoolen efter dessa bröder och systrar, dvs "klonerna".

Läs mer om ämnet på The Maine Coon Heritage Site.
 

Långsiktigt avelsarbete

Den största utmaningen med att bedriva avel är att försöka få fram friska, sunda katter med maine coonens trevliga och vänliga sätt. Detta avelsarbete sker på långsiktig basis. Genom att para in nya linjer i stammen och genom att regelbundet testa avelsdjuren för genetiska sjukdomar hoppas jag kunna bidra till rasens bevarande och fortväxt.